www.klippsta.se

Första kapitlet i romanen Stannfåglarna

– Här ske vi bygg.
   Han trampar till med foten, som om han kan sätta sitt bomärke med hälen och allt därmed är godkänt och klart. Granskogen står tät och mörk omkring dem, trots att de befinner sig högt uppe på berget.
– Kom! säger han och tar hennes hand. Han är så ivrig, drar henne efter sig upp på en stor stenhäll. Den är alldeles slät, inte ens mossa växer där.
– Se bortöver! Han sveper med hela armen. Har du sett nåt finare?
   Dalen öppnar sig mot söder. Hon ser bergen torna upp sig bakom varandra, blå, blåare, blåast, tills de bleknar och suddas ut långt borta vid horisonten. Är det så här fåglarna ser jorden, när de tysta glider omkring högt däruppe under himlavalvet?
– Ser du Långholmen?
– Det måst vara den.
   Hon pekar på en lång, smal, barrskogsbeklädd ö, som med sin mörka grönska tydligt bryter mot det silverglittrande vattnet i älven. Den vidgar sig här och bildar en sjö. Till höger om ön på andra sidan sjön har Johans föräldrar sin båtlänning. Hon kan till och med se båten som vem som helst kan använda för att ro över till Rönnviken när de vill hälsa på dem.
– Hur gammal var du när ni kom till Rönnvika?
– Nio.
– Det var, få se ... tjugotre år sen?
– Du var snabb. Men det stämmer. Det var vi som döpte den till Rönnvika.
– Hur kom ni på det namnet?
– Det växte så mycke rönn där. Int för nåt annat.
– Rönnbär kan man äta, det har mor lärt mig. Då blir man int sjuk så lätt.
– Men usch, dom är ju så besk.
– Det är väl därför dom är bra, säger hon och skrattar åt hans min.
   Han tar henne om midjan och lyfter henne högt i luften. Han är någon tum kortare än henne men så stark, så morsk, så stolt och så säker på sin sak. När han släpper ner henne håller han henne så tätt intill sig att hon blir blyg.
– Tänk när vi har röjt så vi ser fritt över nejdn. Då har vi finaste utsiktn i hela sockna.
– Men int kan vi väl hugg ner skog hur som helst, är det int olaglit?
– Vi ske sök tillstånd förstås. Det sägs att statn ske släpp till mark åt dom som vill bosätt sig och odla i skogen. Dom ske kallas kronotorp för att dom byggs på statns mark. Kronomarken. Eller vår mark, för det statn äg, det äg vi allihop. Du å.
– Jag? Skull jag äga nåt av den här marken?
   Hon ser sig omkring. Så dumt!
– Det är just vad du gör. Du och jag, lika mycke som alla andra.
– Som länsman och prostn?
– Jajamän. Du äg lika mycke som länsman och prostn. Eller, om man vänd på det, dom äg int nå mer. Det är det folk int har förstått. Han lyser av stolthet över att ha funnit en så vacker plats för deras blivande hem. Hon kan se att han i tankarna redan börjat röja marken och planera för boningshus, ladugård och lador.
– Här Kristina, här på Klippsta ske vi ha vårt kronotorp.
   Hon sjunker ner på hällen. Om hon bara ägde hälften av hans säkerhet och iver! Själv är hon bara trött. Hon skulle kunna lägga sig ner och sova flera dagar i sträck. Därtill kommer att hon mår så illa.
   Han skuggar med handen och spanar neråt slänten. Så tar han några snabba steg, böjer sig och plockar små, röda bär som han samlar i sin vänstra kupade hand.
– Blunda! Kan du giss vad det är?
   Han håller handen mot hennes näsa och mun. En doft av sommar, sol och sötma slår emot henne. Hon blir så glad att hon slår ihop händerna och ropar:
– Jolbära? Det är jolbära! Dom är dom godaste bär jag vet! Dom är bra för blodet, det säger mor.
– Då får du allihop! Du som ske äta för två igen.
– Har du märkt det? Hon rodnar.
– Ja, det är klart. Jag hör hur du kräks. Det är int bra att du som behöv all mat du kan få måst kräkas upp den.
– Det är int så farlit, det är bara på morron.
   Hon sträcker sig efter hans hand och säger:
– Kom, sätt dig. Hällen är varm.
– Det är sola. Den värm opp hela berget här bakom och värmen hålls kvar i jorden och stenarna långt in på höstn. Det är ett bra läge.
– När jag var litn, innan far ... jag menar då, när vi bodde på Skirsjöedet, där fanns det en stor sten mitt på gårdn. Vi barn lekte ofta omkring den. Jag minns hur varm den var den å.
   Hon ser hastigt ner på händerna.
– Ibland undra jag om det finns barn därborta nu som klättra och lek på den stenen. Om dom har lika roligt ...
– Du tänk ofta på den tidn? Han lägger armen om hennes axlar.
   Hon svarar inte. Nickar bara och fortsätter att se ner på händerna.
– Vi måst skaff oss nåt eget. Med två ungar kan vi int bo kvar så länge till hos far och mor. Det är trångt där redan nu.
   Hon blir förskräckt. Här finns ju ingenting. Vad menar han?
– Hit upp? Men jag vill int bo i en jordkula.
   Hon säger det mycket tyst men han har hört, hon ser att hans ögon skiftar färg och musklerna i ansiktet stramar till. När han svarar är det ändå i vanlig ton.
– Nä, det ske vi int göra. Jag har fått en koja av en bonde i Tåsjö och jag får låna hans häst för att dra hit den till vintern när jag kan köra över isn. Den är lätt att timra upp. Nästa sommar flytt vi in.
   En koja? Är det sant? Har han blivit lovad att få en riktig timmerkoja som han kan sätta upp där han nyss så bestämt satte ner klacken? Ett hus, litet, men ändå? Ett hem för lille Erik som ligger och sover i kammaren nere i Rönnviken, medan Sara tittar till honom? Ett hem för det nya liv som växer inom henne? Ett alldeles eget hem?
   Hon lägger sig ner och känner stenens värme i ryggen. Hjärtat bultar av glädje och förväntan. Erik och barnet hon bär på skulle kunna leka här på hällen. Det där lilla huset, och så en ladugård med ett par kor, några höns, ett trädgårdsland förstås och ... Hon stryker sig över pannan. Har hon fått solsting? Värmen från stenhällen under henne, de söta bären och Johans iver har smittat av sig, så hon ser i syne.
   Han sitter bredvid henne och pratar och planerar och talar så övertygande om deras gemensamma hem att hon åter blir rådvill. Är han verkligen säker på att de kan flytta hit? Han känner hennes tvekan och tystnar, blir nästan förlägen. Lägger sig intill henne och stryker försiktigt med handen över hennes mage. När han åter tar till orda finns det ett stänk av oro i rösten.
– Vill du int bo här, du därinne?
   Hon drar fingrarna genom hans sträva, ostyriga hår.
– Jodå, det tror jag visst. Bara vi int gör nåt olaglit.
   Han sätter sig hastigt upp, stöder armbågarna mot knäna och lutar pannan i händerna.
– Kristina. Sanningen är att om vi int tar oss ett kronotorp, så måst vi emigrera till Amerika. Det finns ingen framtid för oss här. Vi har inga pengar, så vi kan int köp oss ett jordbruk, och att göra som far min ...
   Han reser sig och slår ut med armarna.
– Jag vägrar att göra som far min och arbet mig fördärvad livet ut för nån giri bonde. Det måst du begrip!
   Nej nej, hon vill inte heller råka ut för det. När hon var piga hos moster Maria i Röström hörde hon talas om Erik Orsns och Saras öde. Det var något om ett stort svek och att hela familjen fick bo i en grotta i jorden första tiden i Rönnviken. Hon vet inte riktigt vad som var orsaken, det som gjorde att de tvingades hit och fick odla upp mark i skogen från ris och rot. Ingen vill tala om det, inte ens Johan vill förklara. Han blir mörk i ögonen och tystnar så fort hans föräldrars liv kommer på tal. Hon ångrar det där med jordkulan.
   Många av deras vänner och två av Johans bröder tänker emigrera. De vill att hon och Johan ska följa med. Men lämna Sverige? Nej! Hon har hört om den farliga överfarten i trånga och smutsiga lastrum på båtarna. Många blir sjuka och dör utan att ens hinna stiga i land. Livet i Amerika är nog inte heller så lättsamt som det påstås. För fattiga människor är livet aldrig lättsamt någonstans, det enda som gäller är att arbeta, arbeta och åter arbeta.
   Hon reser sig och går bort till honom, där han står med armarna hårt i kors och ser ut över sjön. Hon lägger en hand på hans axel och en kind mot hans skuldra.
– Nä, jag vill int heller emigrera. Det vet du. Om du kan få tag på en koja så flytt vi hit. För vart skull vi annars fara?

Hon går några steg efter honom på väg ner från berget och ser på hans starka, smidiga kropp. Han kliver inte på en sten, bryter inte en kvist, rör sig mjukt och ljudlöst mellan träden. Han orkar allt och tycks inte vara rädd för någonting.
   Själv är hon rädd för det mesta. Särskilt för makthavarna, överheten. När hon var utauktionerad hos bönderna i Tåsjö fick hon nästan dagligen höra att hon ingenting var värd. Ett fattighjon skulle arbeta, lyda och böja sig. Hur var det med far? Tvingades han att böja sig? Det är svårt att veta, hon var för ung att förstå. Men av skvallret i byn hon fick höra när hon blev vuxen, var det nog inte för överheten han gav vika. Kanske mer sin egen svaghet. Som vanligt när hon tänker på far vill hon bara gråta.
   Mor Stinakajsa? Jo, hon har fått böja sig, men hon är inte böjd. Hon har alltid burit ett starkt brinnande ljus inom sig. Hon bär det än. Hur är det möjligt?
   Och Johan? Nej, han har nog aldrig behövt ge med sig. Om någon skulle tvinga honom till det, skulle han antagligen ställa sig mitt i blåsten, vända sig mot vinden och med rak rygg hävda sin rätt. Om han så skulle gå under på kuppen. Hon beundrar den sidan hos honom, men är också rädd för den. Det förväntas att en fattig människa underkastar sig. Om man inte gör det, vad händer då?