Det har skrivits en hel del om den femtedel av Sveriges befolkning som under förra sekelskiftet emigrerade till den Amerikanska kontinenten. I romanen Stannfåglarna beskriver jag hur livet kunde gestalta sig för dem som stannade kvar.
Johan och Kristina i kronotorpet Klippsta valde att stanna. De kämpade inte bara för den egna familjens överlevnad. Med sitt fackliga och politiska engagemang bidrog de också till att lägga grunden till det välstånd vi nu skördar.
Kristina och Johan är min farmor och farfar. Att farmor som barn auktionerades ut i socknen till lägstbjudande tre år i rad visste jag. Det jag inte kände till var att alla hennes syskon, utom den näst yngsta, gick på fattigauktion. Det hände sedan deras far simmade i kapp över en fors i Vojmån och drunknade.
Att skriva om farmors barndom innebar att jag också måste skriva om farmors mor Stinakajsa och hennes liv. Hur kändes det att förlora alla sina barn? Den yngsta var bara fem år. (Den näst yngsta togs om hand av Stinakajsas föräldrar.)
Det har tagit mig fyra år att samla fakta och skriva boken. Allt jag skriver om har hänt, med något enstaka undantag, se gropen, nedan. Farbror Osvald har varit till ovärderlig hjälp och som den gode berättare han är har han gett liv åt många händelser. Mycket har jag förstås hört av Erik, min egen far. Ingrid Blixbo Lif, kunde berätta om Stinakajsas sista år. Och mina systrar Göta och Anna-Märtha och många av mina kusiner har berättat vad de hört från sina föräldrar. Varmt tack till alla.
För rena faktauppgifter har jag vänt mig till landsarkiven i Härnösand och Östersund, gjort studiebesök på fängelsemuséet i Gävle och fått de tragiska förlossningarna granskade av barnmorskan Margaret Kanon och gynekolog Göran Backman. Min man Ulf har hjälpt mig med jaktscenen och mina söner, Mats och Bengt och deras tremänning Niklas har spelat poker med mig. Tack för det. Birger Lundqvist bok: ”En förteckning över invånarna i Röström från slutet av 1600-talet till början av 1900-talet” har hjälpt mig att hålla ordning på barnantal, födelse- och dödsår.
Farfar satt elva dagar på Vita Duvan i Härnösand för att han inte kunde betala böter på sjuttiofem kronor. Någon svart grop blev han däremot inte slängd i. Det skrev jag för att visa att såna gropar fanns och att just bötesfångar behandlades extra hårt. Att han på hemvägen sov i samma rum som en nyss avliden är dock sant. Likaså att Hilding bad att respiratorn skulle kopplas bort och att det skedde.
Huvudpersonerna har fått behålla sina rätta namn. I de fall någon beskrivits mindre smickrande har de fått andra namn, detta för att deras barn och barnbarn inte skall känna sig utpekade. Axel som brände sig till döds med kokhett lutvatten hette egentligen Kuno. Men för att han inte ska förväxlas med Runo, den yngste i barnaskaran, ändrade jag hans namn till Axel.
Jag inte är ensam i släkten om att fråga mig varför farfarsfar, Erik Olofsson (Orsn) och farfarsmor Sara Magdalena Grellsson bosatte sig i Rönnviken så långt från all annan bebyggelse. Och varför klev farfar och farmor upp på Klippstaberget och satte ner klacken just där? Under arbetet med boken har jag kommit huvudpersonerna nära, och för min del anser jag mig ha fått svar på dessa och många andra frågor. Det ska bli spännande att höra om du som läsare också tycker det.
Jag är Eriks yngsta dotter och den Alice som i slutet av boken frågar varför ingen kan leva innerligt. Jag var fem år och minns scenen på gården med farfar i kistan och alla människor som samlats där. Det var en varm och solig men mycket sorglig dag.
Det är med stor respekt och beundran jag tagit del av ”mina” Stannfåglars strävsamma liv. Min intensiva samvaro med dem är nu slut. Jag kommer att sakna den.
För genomläsning av hela eller delar av boken vill jag tacka Ulf, Mats, Bengt, Anna-Märta, Osvald, Margit Björk och Ingeborg Forsmark. Tack för att ni trodde på mig och mitt skrivande. Tack också Georg Lukjanov för det fina fotot av tranorna och Karl-Otto Bohm för rivningsbilden. Och framför allt, varmt tack till Göran Fagerström på förlaget Bokverket. Utan ditt stöd och professionalism hade Stannfåglarna inte kommit ut i bokform.
Kontakta mig gärna.
Ring 070-60 77 388.
Säkrast finner du mig på mail: inger@henricson.se
Beställ boken här.
Vänligen
Inger Henricson
